10 december - Blåbär

Åter till rooibos i dag, nu smaksatt, uppenbarligen, med blåbär. Ingen risk att vi överbrygger eller tar för hett vatten eller nåt sånt med andra ord.

Blint intryck
Doften av det torra rooibosen innehåller definitivt blåbär, men också något annat jag inte kan sätta fingret på. Det är bekant, men vad det är undgår mig helt för stunden. Doften som helhet är söt och liksom torrfuktig, om det nu säger folk något. Väl bryggt är doften för ovanlighetens skull nästan identisk faktiskt. Vattnet gör att den blir lite mindre skarp och inte sätter sig i näsan på samma sätt som den torra doften, men annars är det en förvånansvärt konsekvent doft som presenteras i dag. Jag kan fortfarande inte komma på vad mer det skulle vara än blåbär dock.

Smaken följer också doften rätt bra. Det smakar lätt av blåbär. Inte så att det smakar blåbärssoppa (kreatörerna tycker att en ska ta med sig detta när en åker Vasaloppet), mer bara en trevlig hint av bär, något fruktigt. Och till skillnad från ett par tidigare teer i kalendern är det inte den där vederstyggliga artificiella hubba bubba-fruktigheten, utan det smakar faktiskt som om rooibosen fått ta smak av riktig frukt (eller bär, då). Men vad det där andra är kan jag inte för mitt liv komma på. Kanske någon form av citrus, men den gissningen beror nog lika mycket på min erfarenhet av kalendern hittills som på någon faktiskt smak i just den här blandningen. Vi kokar helt enkelt mer vatten, och så tar vi en titt i facit.

Innehåll
Rooibos, blåklint och blåbärsarom. Brygg vid 100 grader.

Ja, någon citrus var det ju inte tal om, utan det var helt enkelt rooibos, blåbärsarom och blåklint (jag lade märke till blomblad när jag hällde upp det i tesilen, men brydde mig inte så noga om det då mina tidigare erfarenheter är att enstaka blomblad inte gör så mycket för helten av smaken), så jag måste väl ha inbillat mig helt enkelt. Hur som helst brygger vi den andra koppen lite hårdare. Mer rooibos i silen och på med vattnet snabbare så det inte hinner svalna det minsta innan rooibosen börjar dra.

Här måste jag stanna upp en stund och beundra färgen på den här drycken. Det är en underbar roströd färg som nästan lyser och verkligen bidrar till att få drycken att verka lockande.

Smaken, hårdare bryggd, är klarare, det är lite dämpade blåbär och nästan ingen smak av rooibosen i sig (i vad mån jag nu redan skulle
ha lärt mig känna igen smaken av rooibos). Ju mer det svalnar desto mer framträder också bärsmaken. Tyvärr, i mitt fall, är det inte till dryckens fördel. Halvvägs genom andra koppen (och kom ihåg, mina koppar är inte särskilt stora) börjar jag känna mig mätt på blåbär, drycken börjar kännas klafsig, och jag vet inte riktigt om jag egentligen ids dricka upp. Synd på så rara ärtor, för grundpremissen var det inget fel på, och till en början var drycken ganska så tilltalande, men jag tror nog personligen att just den där citrusen jag inbillade mig hade kunnat rädda det hela för mig. Någon syrlighet som kontrade bärsmasket skulle nog ge det hela en mer balanserad smak.

Som sista not kan sägas att längst ned i koppen smakade det verkligen blåbärssoppa, vilket i sig faktisk är gott.