4 december - Törnrosa

Blint intryck

Tillbaka till det svarta teet i dag. Doften av det torra teet är len och påminner om blomdoft (namnet lär ha gett upphov till dylika associationer redan i förväg), men om en drar in tillräckligt hårt blir den mer påträngande, ungefär som blommor också tenderar att bli. Jag brukar inte vara mycket för blommiga teer normalt, så det här ska bli intressant att smaka på. Doften efter att ha hällt över vattnet försvann nästan helt, men det ska enligt häftet dra rätt länge (fem minuter), så det ger sig nog efter en stund.

Första smaken är sträv, torr, och besk. På gränsen till att ha dragit för länge eller att ha bryggt teet för hett (hur en nu gör det med ett te som ska bryggas vid hundra grader). Inte särskilt tilltalande alls om en ska vara uppriktig (och det är ju hela syftet med det här projektet). Allra längst bak, när teet har svalnat betänkligt, ligger det en lätt blommig smak, men uppriktigt sagt (återigen) påminner den mer om doften av sköljmedel än något annat. Förhoppningsvis var det bara jag som klantade mig med bryggningen på något vis, så vi sätter på mer vatten och ger det ett andra försök.

Innehåll
Svart te, rosente, fläderbär, kanelbitar, ingefära, blåklint och rosenblad. Brygg vid 100 grader.

Till den andra koppen tar vi mindre te (jag tog alltså något mer än hälften av påsen till första koppen), mer vatten, och låter det dra lite kortare tid. Redan doften efter att ha hällt på vattnet verkar bättre, och kanelen som kreatörerna verkar så förtjusta i går nu att urskilja på riktigt. Smaken på de första sipparna är alltjämt ganska platt, i brist på bättre uttryck. Kort, skulle också kunna beskriva den.

Efter en stund, när teet svalnat och jag smakat in mig på det, känns kanelkryddningen igen bättre. Till skillnad från de tidigare kanelteerna tar den dock inte överhanden över teet på samma sätt. Möjligen för att de övriga ingredienserna inte bidrar med lika mycket sötma. När drycken svalnat en smula är den faktiskt riktigt god, så vi kan sluta oss till att den där första koppen helt enkelt var misslyckad. Rätt bryggd är det här någon sorts uppfriskande kaneldryck och en mycket trevlig bekantskap. De blommigare ingredienserna är inget jag kan urskilja specifikt, men det skulle inte förvåna mig om de tjänar till att runda av smaken av kanel, som annars blir rätt skarp om den får fritt spelrum.

De sista klunkarna av teet börjar smaken måhända kännas en smula fadd. Liksom urlakad och lite trött och den överdrivna beskan verkar komma tillbaka. Troligtvis för att det läckt ut lite partiklar i vattnet som legat och okynnesdragit i botten av koppen medan jag druckit. Frånsett det var det här riktigt gott, och ett bevis på att det verkligen spelar roll hur en brygger sitt te. I den första koppen hade jag för mycket te, och lät det dra för länge, så att smaken av själva teet blev på tok för besk och därmed slog ut alla andra ingredienser. Kreatörerna föreslår i sitt häfte att en ska sätta på ugnen och göra scones "med extra all" till detta te. Det kan en ju säkert göra om en är en instagramhipster som inte gör annat än att pyssla om dagarna (eller kanske på en ledig dag, när en inte har slitit i sitt anletes svett i åtta timmar först och faktiskt har tid och ork till sånt). Själv nöjer jag mig med att känna mig uppvärmd och uppiggad, och att ha blivit påmind om hur känsligt te kan vara för hur det bryggs.