5 december - Mintkyss

Idag är det dags för örtte, det vill säga inget te alls, utan en blandning av olika smakrika växtdelar och essenser eller dylikt. Namnet säger väl en del om hur det kommer att smaka, så låt oss inte förhala längre, utan hoppa rakt på första koppen.

Blint intryck
Doften av det torra godset är så klart ren mint, det påminner om polkagrisar och ako-kola. När en häller på vattnet är det som att transporteras bakåt i tiden. Det luktar barndom. Det verkar som det här kommer vara själva sinnebilden av örtte. Det en drack när en var förkyld exempelvis. Efter att det har dragit en stund tycker jag mig känna någon sorts citrusdoft bakom minten.

Smaken är inte särskilt stark, men jag bryggde väldigt försiktigt, bränd av min erfarenhet från i går, och upplevelsen sitter nästan mer i dofterna som kryper in i näsborrarna när en dricker än i själva smaken på tungan. Det är tämligen sött och rätt så uppfriskande, men inte stramt eller spetsigt, utan i slutet av smaken, längst bak i munnen, kommer en oväntad rondör, nästan omärklig, men ändå tillräcklig för att ge drycken såpass mycket kropp att det inte bara är hett vatten och mintångor en inmundigar.

I korta ordalag är det här inget konstigt. Ett typiskt örtte, baserat på någon form av mintsmak. Skulle antagligen passa utmärkt med en gnutta honung. Den andra koppen ska vi pröva att brygga lite modigare.


Innehåll
Pepparmint (70%), citrongräs, melissa samt stevia rebaudiana. Brygg vid 100 grader.

Den andra koppen bryggde jag mycket starkare. Råden säger att en ska ta 1-2 matskedar per 2 deciliter vatten. Det är alltså enorma mängder torrvara jämfört med vad jag är van vid. Nu fanns det inte fullt så mycket kvar i påsen efter första koppen, men gott och väl dubbelt så mycket som jag använde till den, och att öka på dosen gjorde rejäl skillnad. Den där rondören som en tidigare bara anade längst bak, sist i smaken, kommer nu fram ännu mer. Det är sötman, som jag gissar kommer från stevian (en växt som enligt wikipedia har använts som sötningsmedel och sötsak i Brasilien och Paraguay i 1 500 år), som gör sig än mer påmind och rundar av pepparminten, som annars nog skulle göra drycken rätt skarp i smaken.

Sättet smaken avrundas på gör också att en inte får den där riktiga mintskjutsen som drar genom näsan och luftvägarna (typ som när en luktar på en tub tandkräm), utan en lite mer dämpad effekt, som dock i längden är mer njutbar skulle jag säga. Det här är det perfekta teet att dricka när en är förkyld. Det är milt och snällt mot trasiga halsar, men ändå kraftfullt i nog i smaken att upplevas av någon med nedsatt smakförmåga och tränger också in i luftvägarna på ett behagligt sätt utan att begå våld på slemhinnorna. Smaken är lenande, en mjukare sötma än vad en får av vanligt socker. Mer som honung, men också med en svagt flottig biton. Honung är för övrigt något jag tror en kan tillsätta om en vill ha sin örtbryggd ännu lite sötare, och kanske särskilt om en till exempel är lite krasslig i halsen och behöver något som lenar ännu mer.

Jag dras mellan två impulser nu. Att dricka snabbt så jag snabbt får njuta mer av en smak jag faktiskt inte känt sedan jag var barn, eller att dricka långsamt så jag får njuta av den lite längre. Det är svårt att hålla mot.

Koppen är tom nu. Jag slök innehållet under njutningsfulla små ljud. Nästan lika bra som en kopp av den gode jarlen. Nästan.