8 december - Blanc

Idag är det dags för något mycket spännande, nämligen månadens första rena te som inte är smaksatt på något vis. Dessutom är det så kallat vitt te, något jag faktiskt mig veterligen aldrig har druckit förut.

Vitt te (kinesiska: 白茶; pinyin: báichá), även kallat kejsarte, görs av unga och håriga bladknoppar. Det bereds på snarlikt sätt som grönt te,^[1] men det vita teet ångas eller steks inte efter skörd utan torkas direkt. (Wikipedia)

Det är alltså fråga om mycket "finare" te än de ganska hårt smaksatta varianter vi druckit hittills, och doften av det torra teet är också enklare än tidigare. Inga söta frukter eller stickande kryddor, utan bara torkade teblad. Så fort jag hällt på vattnet luktar det dock majs. Majskolv rent av. Sött, och lite flottigt, som när en äter majskolv med smör på. Smaken ger samma intryck, majskolv med smör på, men lite spetsigare och inte fullt så flottigt naturligtvis.

När teet svalnat lite och mina smaklökar vant sig kommer även den milda beskan från teet fram och komplicerar smaken en smula. Gör den bättre också, för hur gott majskolv med smör på än är vill jag nog inte dricka en hel kopp av det. En intressant bekantskap, och trevligt att det inte bara var apelsin, aprikos, kanel, äpple och julkryddor i hela kalendern, bara för att vi närmar oss jul.


Idag är det ingen ide att orda så mycket om innehållet. Det är vitt te. Inga tillsatser. Tyvärr ges ingen information om exakt provins eller kvalitet som vissa läsare kanske kunde vara intresserade av.

Till den andra koppen tog jag ungefär lika mycket te som den första. Anvisningarna säger 1-2 msk per tvådeciliter vatten. Skulle en ta hela två matskedar, vilket var exakt så mycket som fanns i påsen skulle nog teet bli väldigt beskt, och inte särskilt gott att dricka. Jag tog ungefär hälften per kopp (och min kopp rymmer som vi tidigare nämnt nånstans kring just två deciliter vatten), och ändå blev den andra koppen avsevärt beskare (troligtvis för att det läckt ut en del partiklar som legat och dragit i botten medan jag drack). Majskolvssmaken finns där, men den typiska tebeskan är mycket kraftigare, och jag är inte säker på att jag gillar det. Teet är inte alls oaptitligt, men jag föredrog när beskan mera smög fram som en eftersmak, snarare än att vara huvudattraktion.

Den myckna smaken av teet är också intressant av andra skäl. När jag tidigare har prövat finare (det vill säga rena) teer, har jag mest erfarit att de verkar vara svagare i smaken än de vanliga smaksatta jag brukar dricka (jag har sett det förklaras med att smaksatta teer som Earl Grey och liknande är tänkta att tåla att en har mjölk och socker eller honung i dem, så smaken måste vara kraftig för att inte helt dränkas av dessa tillsatser, medan finare teer är tänkta att drickas utan tillsatser, och därför kan ha mindre smak utan att lida av det). Ofta har jag haft svårt att känna så värst mycket mer än just den typiska beskan, och inget mer, men här fanns det en hel del att smaka på.

Häftet föreslår att en ska dricka det här till "goda frukter och bär." Det är ju tur att de specificerar att en inte ska dricka det till äcklig frukt. Annars hade jag kanske gått till Hemköp och bett om ett ruttet äpple och en möglig apelsin till mitt te! Skämt åsido kan det mycket väl fungera. Teet har en ganska rund och ren smak som jag kan tänka mig kontrasterar bra mot söt, och tänker jag mig, syrlig frukt (goda frukter innehåller alltid syrlighet också). I vilket fall som helst var det här en upplyftande smakupplevelse efter de senaste två dagarnas besvikelser. Mer vitt te åt folket!