De teer jag vanligtvis har hemma är Earl Grey (ett ekologiskt och rättvisemärkt sådant som säljs av Tehörnan här i Uppsala), ett långbladigt Assam (också från Tehörnan), samt Lapsang souchong (oftast också från Tehörnan, men där varierar det med min plånbok). Alla teerna dricker jag oftast med en skvätt mjölk. Jag tycker det smakar bäst så. Teerna här i bloggen dricker jag naturligtvis utan mjölk.
Earl Grey är standardteet, det som alltid passar oavsett tillfälle. Bergamottsmaken gör det friskt, samtidigt som teet får andas. Perfekt bryggt med lagom mycket mjölk som ger lite kropp åt drycken är det en sensuell upplevelse som fyller upp kroppen med en varm känsla av behag och balans och återställer sinnena efter en lång dag, eller väcker dem till liv inför den. Eller bara som törstsläckare tillsammans med mackor eller sötare fika.
Assam har jag som frukostte (liksom Sparris kommenterade på här för några inlägg sedan), efter att ha lärt mig att English Breakfast (som var mitt tidigare frukostte) är gjort just på en blandning av Assam-teer och insett att ett rent Assam inte blir lika beskt. Det är ett kraftfullt te som har en stor och rund smak som passar utmärkt när en måste vakna till, och dessutom behöver något som går att brygga innan en riktigt har vaknat, och kanske exempelvis doserar lite fel, eller låter det dra för länge. I alla fall den sort jag köper klarar att en handskas relativt ovarsamt med det.
Lapsang souchong var det en annan vän som fick mig att dricka i större mängder. Det är ett rökt te som jag har hört beskrivas med saker som "det luktar skinka", och "svettig sadel och äldre herre". Smaken är hur som helst stark, rökig (föga förvånande) och har mycket kropp. Jag brukar tycka om att ta en kopp Lapsang med honung i särskilt när jag har ont i halsen. Teets myckna kropp liksom masserar det svullna, samtidigt som sötman från honungen lenar det ömma.
Gemensamt för alla dessa teer är att de är tämligen fylliga i smaken och känslan i munnen. Jag har alls inget emot stramare eller lättare smaker, men det här är ändå mina grundpreferenser, och de kommer naturligtvis färga mina omdömen om de teer vi provar den här månaden. Så det kan vara bra att ha i åtanke när ni läser bloggen.
Överlag ska te vara hett (såvida det inte är iste, som ska vara kallt, allt däremellan blir bara jolmigt), det är en del av upplevelsen och bidrar stort till den sensuella aspekten av tedrickandet. Och smaken och känslan av att dricka det ska sprida sig ut i kroppen och ta den i besittning med just det teets unika känsla av välbehag (och ibland rent av lust), vare sig det är Earl Greys enkla citrusfräschör eller Lapsangets mer påträngande rökighet. Kan ett te inte göra det, som Skymning i dag, är det enligt min mening inget att ha. Jag är dock beredd att revidera den ståndpunkten om något av de kommande arton teerna skulle motbevisa mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar