Julafton - Lingonkatt

Blint intryck

Doften är rätt lik smultronteet vi drack för några dagar sedan, torkade bär med den där speciella lite multnade sötman som påminner om russin. Lite tråkigt att kalendern verkar upprepa sig så mycket, men smultronteet var ju trevligt, så det är ändå ett gott tecken.

Bryggt har det inte alls samma klarhet som smultronteet hade. Istället är det mer tesmak, den rätt typiska beskan, med stråk av torkat bär som bara precis märks tillräckligt för att vi ska veta att det här inte är ett rent te.

Innehåll

Svart te, lingon och solrosblommor, samt naturlig arom från lingon och saffran. Brygg vid 100 grader.
Att teet innehöll saffran hade jag faktiskt aldrig gissat, och jag kan heller inte påstå att det är något jag kan känna av med facit i hand. Överlag är kalenderns sista te rätt anonymt. Alls inte äckligt (jag menar, det kunde vara rödbetsblast!), men liksom rätt medelmåttigt. Lite jolmigt när det svalnar och i slutändan inget en minns efter att en svalt sista klunken. Som avslutning på kalendern hade jag nog väntat mig något än mer juligt, men samtidigt är jag glad att vi slapp än mer kanel, ingefära, nejlika och apelsin. Det var alldeles tillräckligt av sånt tidigare.

23 december - Kom igen Lena

Blint intryck
Den torra blandningen luktar kardemumma, så vi inte glömmer bort att en adventskalender har en i juletider och inget annat. Därmed inget ont sagt om kardemumma, det är en härlig krydda och doften påminner förstås om julbak och julmys.

Väl bryggt smakar det absolut inte bara kardemumma. Rondören från kardemumman finns där, men det är också fräschare smaker som liksom öppnar upp smaklökar och bihålor. Lite som mint tenderar att göra, fast inte mint. En viss syrlighet som gör det hela lite piggare och något lite starkt längst bak i svalget avslutar smaken.

Innehåll
Fänkål, anis, kanel, apelsinskal, kardemumma och lakrits. Brygg vid 95-100 grader.

Med facit i hand kan jag säga att ja, det smakar lite läkerol om det här. Det känns som något som är bra (eller i alla fall lenande) för halsen Just den kvaliteten gör dock att det inte är något jag skulle dricka till vardags, utan snarare plocka fram just om jag vore förkyld och behövde något som lenar halsen och rensar upp bihålorna lite. Hur som helst är det här något vida mer njutbart än gårdagens totalhaveri.

Som läsarna kanske har märkt är det här inlägget något försenat. I går kom jag inte hem förrän långt efter midnatt och gick då direkt i säng. Det betyder att det kommer bli två teer nu på julafton. Det andra, det som faktiskt är lucka 24 i kalendern, kommer dock inte förrän i kväll, efter själva julfirandet.

22 december - Hibiskus

Blint intryck
Lukten av den torra varan är söt, nästan övermogen, tomatsås. Den sticker snabbt i näsan om en drar in för mycket och jag är inte så säker på att jag tycker det luktar gott ens. Det här ska bli mycket spännande.

Under bryggning. Vattnet nysspåhällt.

Efter bryggning vill jag påstå att det luktar rödbeta och kanske rent av lite morot. Någon form av blandning av rotfrukter i alla fall. Smaken är väldigt stark, såpass att det nästan tar emot att dricka faktiskt. Eftersom det inte finns något faktiskt te i dagens blandning blir det dock inte så där äckelbeskt som te blir om en har bryggt det för länge. Däremot är smaken rejält sur. Jag kan inte låta bli att undra om jag lät blandningen dra för länge, men föreställer mig också att om jag hade fegat skulle den bara ha smakat urvattnat i stället. Det här är vad det ska smaka, och jag kan inte påstå att det är särskilt gott.

Innehåll
Hibiskus. Brygg vid 100 grader.

Vi gör, för empirins skull, en till kopp, och försöker brygga den lite försiktigare, så får vi se vad resultatet blir.

Efter att blandningen dragit någon minut.

Resultatet blev likadant. Drycken luktar rödbetsskal och blast (ni vet de där delarna av rotfrukter som en kastar för att de inte är en del av själva frukten som en äter?), ser ut som när en kissar efter att ha ätit rödbetor, och smakar bara sura rotfrukter. Jag försöker verkligen hitta något att gilla i drycken, men det går inte. För första gången i kalendern bestämmer jag mig för att hälla ut merparten av en kopp, för jag har ingen lust alls att dricka upp det här.

21 december - Grönska

Blint intryck
Idag har vi alltså ett rent grönt te. Torrt luktar det majs. Lite som Blanc (8 december) gjorde fast torrare och fränare i doften och inte lika flottigt. När påsen stått öppen en stund har majslukten gett plats för en enklare torr gräsdoft. Bryggt luktar det likadant vid första försöket. Jag tror dock jag lät det dra en liten stund för länge, för det är tämligen beskt och inte särskilt behagligt att dricka. Som tur är påstår texten på påsen att det här teet kan bryggas inte mindre än tre gånger på samma blad, så vi prövar väl en kopp till på samma laddning helt enkelt.

Innehåll
Grönt te. Brygg vid 80-85 grader.

För en gångs skull står det på påsen exakt vad det är för något.

"Chun Mee (珍眉) is a popular green tea. It has a dusty appearance and is generally more acidic and less sweet than other green teas. It was originally produced only in the Chinese Jiangxi province, but is nowadays also grown elsewhere." (Wikipedia)

Den andra koppen, som alltså bryggts på samma blad, har en klart mer drickbar smak (och en mycket klarare färg också). Personligen får jag dock säga att jag ifrågasätter det där med att göra mer än en bryggning på samma blad. Förutsatt att jag inte bara borde ha låtit den andra koppen dra längre så är det för lite smak kvar. Eller så kanske jag sög ut all smak redan i den första koppen. Vi får göra en helt ny laddning som vi inte förstör helt enkelt.

Kopp nummer tre, på laddning nummer två, tror jag vi lyckades bättre med. Det luktar fortfarande svagt av majs eller popcorn (lite beroende på vem en frågar tror jag), men teet finns där också. Dock utan att beskan helt tar överhanden den här gången. Kreatörerna menar att grönt te (i allmänhet, och detta i synnerhet) fungerar bra som måltidsdryck, och i dag kan jag tänka mig att hålla med. Särskilt om en brygger det försiktigt, så det inte blir så beskt, kan det passa bra. Då blir det en klar dryck vars smak mest ger kropp åt känslan av att dricka den, snarare än att själv vara en attraktion på matbordet. Hårdare bryggt börjar beskan från teet ta mer plats, vilket i alla fall inte jag är så sugen på att ha vid sidan om min middagsmat.

Överlag var det här en intressant upplevelse. Smaken gick från tam och knappt märkbar till en riktig käftsmäll i fråga om beska beroende på hur teet behandlades. Med den tredje koppen tror jag att jag hittade rätt. Längst fram finns en lite spetsig smak av majs, som sedan rundas av med beskan från teet som ligger kvar i munnen en bra stund efter att en svalt. Enda problemet med ett sånt här te för mig är att jag inte riktigt vet var det skulle passa in i mina existerande konsumtionsmönster gällande mat och dryck.

20 december - Smultron

Blint intryck
Det torra teet luktar torkad frukt. Det ser även ut att vara någon sorts blomblad eller liknande i det. Bryggt blandas fruktdoften upp med teet och skapar en annan helhet. Den torkade frukten i sig är ganska påträngande, lite fuktig och liksom luddig. Uppblandad med teet är den mer tyglad.

Försiktigt bryggt är det här ett gott te tycker jag. Smaken är klar och det känns uppfriskande och renande att dricka. Lite som vattnet från en iskall fjällbäcken en vårdag när snön ligger fläckvis kvar men det räcker med tjocktröja och vantar för att hålla värmen. Vartefter det svalnar blir smaken lite mer jolmig. Den torkade frukten kommer fram mer och ger en viss känsla av russin. Fast smultron då.

Innehåll
Svart te, solrosblommor, hallonblad och ringblommor, samt naturlig smultronarom. Brygg vid 100 grader.

Den andra koppen brygger vi med svalare vatten (började spela gitarr medan vattnet kokade, så det hann koka upp och svalna lite innan jag hällde på det), men låter den dra längre (satt och spelade gitarr medan det drog så jag tappade bort tiden). Den längre bryggtiden märks direkt på att tebeskan plötsligt dyker upp som gubben i lådan. Den torkade frukten blir också sötare och mer rundad. Den där klarheten som jag liknade vid en fjällbäck när teet bryggdes försiktigt är som bortblåst, och istället har vi ett lite stabbigt men bra fruktte. Långt från de essensexcesser en annars ser i tehyllan på matafären och ett te som svarar väldigt dynamiskt på hur det behandlas vid bryggningen.

19 december - Snöstorm

Blint intryck
Mer vitt te i dag, men den här gången är det uppenbarligen smaksatt med något. Doften påminner om någon sorts julbak. Jag vill säga kardemumma, men det är inte rätt  (jag letade upp en burk kardemumma för att bekräfta det). Kardemumma har en viss fränhet i doften. Det här teet är mycket rundare och jordigare. Kanske är det vanilj det luktar. Oklart. Vi får se om en stund om jag har rätt.

Smaken då? Jo, den är oväntat kraftfull och distinkt. Den där kryddan som jag inte riktigt kan sätta fingret på tar upp det mesta av platsen, och längst bak, precis när en sväljer, kommer det något som jag närmast vill beskriva som något surt. Inte syrlighet, utan något surt. Som surnat. Det är inte bra. Tror jag. För säkerhets skulle gick jag och borstade tänderna. Min mun var igenslabbad med biogodis efter att ha varit och sett Star Wars. Det huvudsakliga intrycket kvarstår, men det surnade upplevs inte riktigt lika starkt längre.

Innehåll
Vitt te, kokosflingor, kvittenbitar, malvabitar, malvablad, fläderbär, mangoarom, rosenblad och solrosblommor, samt naturlig arom.

Okej, här var det en hel del grejer. Det jag i min enfald gissade som vanilj visade sig vara kokos. Det förklarar den något mer smetiga tonen i smaken och doften. Och så borde jag ha kunnat se det på det torra teet, ärligt talat.

Även den andra koppen har en kraftig smak. Faktiskt ännu kraftigare eftersom det var rätt mycket te kvar och jag bestämde mig för att göra åt allt på en gång. Och det är många smaker igen. Riktigt vad de har i te att göra vet jag dock inte. Jag har druckit ett chai som var smaksatt med kokos förut, det var helt okej, så det är inte kokosen i sig jag vänder mig mot. Heller inte mangon eller flädern. Men helheten blir liksom bara splittrad och lite plottrig på något sätt. Kanske borde jag ha bryggt det lite svagare båda gångerna för att dämpa smakerna något. Det skulle nog kunna hjälpa en del, men överlag är det den där sura smaken som kommer i slutet som liksom sabbar det här teet för mig. Tillsammans med tebeskan, som jag nu börjar märka alltid kommer sist i smakerna, lämnar det en rätt otrevlig eftersmak i munnen.

18 december - Jasmin

Blint intryck
Teet luktar ackurat jasmin, det är inte så mycket mer att säga om det. Enligt påsen ska det passa bra till maten, men jag vet inte jag. Vi får se hur det smakar helt enkelt.

Till en början smakar det gott, liksom avrundat, avmätt, lite torrt och luddigt som blomblad. Samtidigt är det precis tillräckligt friskt för att vara gott, men efter ett tag, när teet svalnat lite, börjar något smaskigt smyga sig in längst bak i smaken. Det blir lite tvåligt och beskan från teet klarar inte av att motverka det. Tvärtom blir det bara osmakligt. Istället för att smakerna tillsammans bildar en välbalanserad helhet så finns det två smaker som inte kan komma överens. Den släta, lena, lite kvalmiga smaken av jasminen, och den beska smaken av teet. Vi gör en kopp till och ser om det gör någon skillnad.

Innehåll
Grönt te och jasminblommor, samt naturlig arom från jasmin. Brygg vid 80-85 grader

Till en början är smakupplevelsen densamma. Det ännu heta teet är helt drickbart, om än inte något jag skulle få ett plötsligt begär efter. Problemet är själva jasminen. Den gör sig bättre som doft än som smak, och till och med då bör den vara subtilare än här. Det blir klängigt, kvalmigt (som jag skrev ovan) och påträngande. Det känns lite som att dricka parfym (vilket antagligen är otroligt äckligt om en skulle ge sig på det på riktigt, det här är bara milt påfrestande). Nej, i längden var det här inget att ha alls tycker jag. Nästa!

17 december - Savannen

Blint intryck
Har vi inte varit här förut? Kanel, nejlikor, peppar, ingefära. Det känns som de börjar upprepa sig lite. Nog finns det fler kryddor och smaker än så att använda till sitt te (eller rooibos)? Det luktar precis som ni nog kan tänka er. Som jul.

Smaken vid de första försiktiga klunkarna är milt pepprig (låter det bekant?) och lite frisk på ett trivsamt sätt. När drycken har svalnat en smula kryper det fram en flottig smak av tvål. Inte fullt så trivsamt. Faktum är att jag överväger att hälla ut resten av koppen och göra en till i förhoppningen att något gick fel.

En mystisk bryggd det här. Smakerna liksom avlöser varandra. Först träffar peppar på tungspetsen, sen kommer fräschören från ingefäran, och till sist den där flottigheten som nu efter ännu några klunkar faktiskt helt undflyr mig. Vi häller inte ut koppen, men ett andra försök ska definitivt till för att få någon rätsida på det här.

Innehåll
Rooibos, kanel, ingefära, nejlikor, peppar och kardemumma. Brygg vid 100 grader.

Den andra koppen smakar avesvärt bättre till en början (trots närmast identisk bryggmetod). Det är peppar och fräschör, samt de rundare kvaliteterna från kanelen och kardemumman. Dock utan att för den skull faktiskt smaka av vare sig kanel eller kardemumma. Både de och nejlikorna sitter mer i doften än i smaken. Överlag påminner det väldigt mycket om Syrakusa, som vi drack på Lucia, men jag tror nog att jag föredrar den här blandningen. Syrakusa kändes som om det bara smakade peppar, här finns en fräschör och en underton av rooibos som gör det klart mer njutbart i längden.

16 december - Citron

Ja, av namnet på blandningen att döma lär det inte vara mycket att orda om idag, men det brukar ju inte hindra mig från att hålla låda när jag har ett tangentbord framför mig.

Blint intryck
Citron var just ordet. Det torra teet luktar kraftigt av citron. Det påminner om en ask med lite finare citronkarameller jag fick i födelsedagspresent en gång som liten. Det säger förstås inte er läsare något, men det bryr jag mig inte så mycket om. Lukten är citronfrisk, men också söt och en smula fuktig. Det luktar inte citron som om en skulle ha skurit upp en citron, utan det är just essensen av citron det luktar av.

Det bryggda teet luktar inte alls lika påträngande, utan mer dämpat av citron och te. Som synes på bilderna (förhoppningsvis) färgas vattnet inte särskilt mycket alls. Det är en lätt bryggd vi har att göra med i dag. Det är även en bryggd jag vet att jag har gett mig på förut. För länge sedan, innan jag hade lärt mig att olika teer kräver olika temperatur, köpte jag en gång ett paket grönt te smaksatt med citron. Jag kokade upp vatten, som jag var van att göra, och hällde på direkt och lät teet dra. Det smakade fördjävligt, rent ut sagt. Beskt som tusan och utan någon som helst citrusfräschör. Nu, med lite mer erfarenhet i bagaget (och en stektermometer i vattenkokaren), smakar det riktigt gott.

Innehåll
Grönt te och citrongräs, samt naturlig arom. Brygg vid 80 grader.

Citronsmaken är inte alls lika påtaglig som doften, utan ligger mer i bakgrunden och ger teet en viss fräschör som tar udden av smaken av hö som i alla fall jag ofta associerar med grönt te. Längst fram ligger den milda beskan och smaken av växtextrakt som utmärker grönt te. Och allt eftersom en dricker tumlar dessa två smaker runt i munnen på en på ett inte oävet sätt. Jag är van att använda te som måltidsdryck (eller rättare sagt till matigt fika kanske), vilket Earl Grey, assam och lapsang fungerar utmärkt till. Riktigt vad ett sånt här lite mer delikat te ska användas till vet jag inte. Kanske ska en bara läppja det i eftermiddagssolen på verandan en het sommardag.

15 december - Noir

Nu ni, är det dags för ett rent svart te. Inga krusiduller, bara te. Som jag har längtat efter detta! På med vattenkokaren, så kör vi loss.

Blint intryck

Här har jag nyss hällt på vattnet. Det blev avsevärt mörkare.

Intressant nog luktar teet svagt av choklad och möjligtvis lite av rökning, trots att det alltså inte ska innehålla någon smaksättning alls. Jämfört med det assam jag dricker till frukost varje dag är det en smutsigare, eller kanske jordigare doft. Mitt vanliga assam luktar väldigt rent, medan det här har en lukt med någon sorts kropp.

Det chokladiga i doften försvann nästan helt när jag slog på vattnet, då blev det mer av ett rent te. När det väl fått dra en stund (en bra stund, visst assam kan en vara ganska hårdhänt med i min erfarenhet) har det jag först identifierade som choklad definitivt bytts ut mot hö och jord.

Vid avsmakning visar det sig att jag kanske tog i lite väl mycket och teet har blivit väldigt beskt. Antagligen skulle en kunna ta udden av det med en skvätt mjölk, men här i kalendern dricker vi som tidigare nämnts teerna rena. Under den kraftiga beskan finns dock en riktig trevlig smak. Den är liten, sammanhållen, rund, vagt söt, alltså inte i betydelsen socker, honung eller liknande, och möjligtvis också lite nötig. Mitt övermod med bryggningen gör det dock svårt att riktigt njuta av den. Vi får stjälpa i oss den här koppen snabbt och göra en till.

Innehåll
Svart te. Brygg vid 95-100 grader.

Den andra koppen blev lite bättre, men det var ett synnerligen potent te det här. Mitt vanliga assam beskrivs av Tehörnan som långbladigt (de har även ett kortbladigt), vilket gör att det drar lite långsammare och inte blir beskt lika snabbt. Det assam som använts i dagens blandning får nog antas vara kortbladigt, för det var verkligen drag i det. Käftsmäll var det visst någon som kallade det i kommentarerna.

Smaken är som jag nämnde tidigare en rund, subtilt söt nötighet som liksom rullar över tungan. Det påminner definitivt om hö, och känslan av att en faktiskt dricker något som smaksatts med växtdelar är påtaglig.

Hur som helst så kommer smaken fram bättre när beskan inte tar över, och intressant nog är den ännu starkare då. Det här är verkligen inte ett te för veklingar. En bör stå pall för en stöt om en ska dricka det här. Jag gillar. Skarpt! Jag önskar bara att det hade funnits mer av det så jag kunde ha fått ett tredje försök att brygga det helt rätt.

14 december - Chokrits

Blint intryck
Torrvaran luktar akkurat som beskrivningen, choklad och lakrits. Problemet är att jag inte gillar lakrits så värst mycket. Dessutom luktar det som den sortens chokladpulver som ska blandas med vatten eftersom det innehåller mjölkpulver. Det vill säga lite urvattnat. Även den bryggda drycken ger den associationen, och den är inte särskilt positiv. Smaken, om en ser till att inte dra in ångor genom näsan när en dricker, är annorlunda. Den är friskare och inte så chokladig som doften, vilket i det här fallet helt klart är till dryckens fördel. Vill jag ha varm choklad så vill jag ju att den om möjligt görs på mjölk och inte på vatten och mjölkpulver.

Om det är en smak värd att smaka vet jag dock inte om jag kan säga. Eftersom smaken mest påminner mig om något som i sin tur utmärker sig genom avsaknad av en essentiell ingrediens blir helhetsintrycket bara att det är något som saknas i smaken.

Innehåll
Kakaoskal, lakrits, fänkål och guarana.

Inte så värst komplicerade ingredienser i den här "ört"-blandningen. Även den andra koppen smakar som chokladvatten (till skillnad från chokladmjölk), om än mina smaklökar nu lyckas urskilja något runt, uppfriskande och sött i bakgrunden som liksom vill komma fram men inte riktigt får det. Kanske kan en ha drycken i termosen på skidturen och dricka till en ostsmörgås sittandes i en snödriva vid sidan om spåret om en inte vill ha varm choklad. Varför en nu inte skulle vilja det till sin ostsmörgås i snödrivan?

Nu vill jag ha varm choklad.

13 december - Syrakusa

Idag är det Lucia, vilket tydligen betyder att jag har varit på glöggfika hos vänner och ätit och druckit så mycket sött att jag kände mig tvungen att borsta tänderna innan jag tog mig an dagens teblandning.

Blint intryck

Det är Lucia i teadventskalendern också. Det torra teet luktar kraftigt och omisskännligt av glöggkryddor. Jag har prövat ett par glöggteer förut, men aldrig blivit särskilt imponerad. De har luktat gott, men sällan smakat så mycket alls. Det här är dock något helt annat. Det smakar starkt, alltså kryddstarkt, med den typiskt värmande känslan hos glögg, men utan vare sig alkohol eller den där slibbiga sötman som ofta kommer på köpet. jag vet ärligt talat inte vad för kryddor som brukar användas i glöggtillverkning, så jag ska inte ge mig på att gissa så noga vad det är i teet, men det känns verkligen som om jag borde ha pepparkakor, lussebullar och diverse julgodis* till det här.

Spontant känns det som det här skulle passa perfekt på julaftonskvällen, när maten är äten, en har missat Kalle Anka (de nya grejerna är ändå bara tråkiga och skrikiga nu för tiden, och det gamla har en sett så många gånger), eventuella klappar är utdelade, och en bara sitter och myser i soffan utan att egentligen behöva göra något annat än att smälta maten och föra lata samtal.

Innehåll
Svart te, kanel, kardemumma, nejlika, ingefära, peppar och solrosblommor, samt naturlig arom. Brygg vid 100 grader.

Mycket riktigt både peppar och ingefära som båda lär ge den där kryddiga skjutsen på tungspetsen. I övrigt är det samma typiska julkryddor som vi har haft flera gånger tidigare i kalendern. Faktum är att det kryddiga är så påtagligt att jag vill utfärda en varning. Brygg detta te försiktigt, för det är potent så det räcker och blir över. Mitt tidigare uttalande om att det skulle passa med julgodiset får jag nog revidera en smula. Smaken lägger sig i munnen och fyller upp smaklökarna en bra stund efter att en svalt teet, så det är risk för överbelastning om det blandas med sött och smakrikt godis också. I så fall får en nog experimentera med en svagare bryggning, så teet får en klarare smak. Överlag var detta faktiskt, så som jag bryggt det nästan lite väl mäktigt. Jag saknar något friskt i smaken som balanserar upp den myckna kryddigheten. En kunde ju tänka sig att ingefäran skulle bidra med det, men pepparn verkar ta överhanden här, vilket är lite synd. Ett klart bättre glöggte än de jag prövat tidigare, men det finns helt klart utrymme för förbättring tycker jag.

Jag kan ju också tillägga att det här teet hur som helst är mer givande att dricka än årets glöggsmak från Blossa, som är Earl Grey. Den prövade jag tidigare i dag, och även om den inte var äcklig på något sätt så smakade den ju bara glögg liksom. Något te kände jag inte av alls. Det här var i alla fall intressant att dricka på något sätt.


*Hemma hos min mor gör vi alltid julgodis som består av hackade nötter eller mandel och russin som fått ligga och dra i söt sprit (jag kan aldrig komma ihåg exakt vad för sort det ska vara). Det rullar en sen in i kulor av mandelmassa som till slut doppas i smält choklad innan en ställer in kulorna i kylen tills chokladen har stelnat.

12 december - Grynet

Idag är det något för mig helt nytt igen, nämligen grönt te uppblandat med rostat ris. Det torra teet luktar nästan frukostflingor, typ någon form av rispuffar. Själva teet är det faktiskt svårt att känna lukten av alls.

Idag ska det enligt häftet till två deciliter vatten vara en hel matsked te, och eftersom det är precis vad som fanns i påsen blir det bara en kopp i dag - men vi ska nog kunna ge en fullödig analys ändå. Mot bryggningen!

Det bryggda teet har en ganska klar gröngul färg. Det är lite lätt simmigt, men det beror nog mer på min tesil som släpper igenom en del småpaartiklar än på teet i sig. Smaken är liksom doften något som mest påminner om sådana rispuffar en har till frukosten (om en äter sånt, själv äter jag en skål gröt varje morgon*). Intressant nog verkar rissmaken ha tagit udden av beskan ganska mycket. Jag lät definitivt teet dra längre än vad instruktionerna rekommenderade, men det verkar inte ha tagit någon större skada av det. Tvärtom har jag svårt att hitta tesmaken alls. För varje klunk letar jag febrilt, men det är bara rispuffar rakt igenom. Naturligtvis skulle drycken smaka annorlunda om den verkligen var gjort på enbart rispuffar (förlåt, rostat ris) och inte innehöll något te alls, men jag har svårt att sätta fingret på vad i smaken som kommer från teet. Det finns där, som någon sorts botten, men det är inte mer än "smaken av te" liksom. Det finns inte så mycket att säga om det. Lite som att fråga hur mjölk smakar. Ja, det smakar mjölk.

Nu är koppen slut, och jag kan inte säga att jag ogillade dagens te, men det var en lite konstig smak. Tydligen ska det här med att blanda i rostat ris ha varit något som tidigare gjordes för att dryga ut teet, vilket jag tolkar som att det inte gjordes för att smaken det gav i sig var något eftertraktat. Det var förvisso fortfarande en varm dryck, vilket i sig har en viss positiv effekt på en, men det var nog inget för mig. Inte dåligt, bara inte något som jag känner att jag behöver dricka igen. Mestadels för att jag inte riktigt vet vad en skulle ha det till.

*Gröten görs på ungefär lika delar havregryn och rågflingor, salt efter behag och en godtycklig mängd vatten. Den äts med lingonsylt och mjölk. Om nu någon undrade.

11 december - Krutigt

Påsen med teet i talar i dag om för oss att detta är en blandning med smak av bergamott och lapsang. Alltså Earl Grey med inslag av rökning. Det kan ju bara bli hur gott som helst. Eller?

Idag blir lite annorlunda än vanliga dagar. Eftersom påsen redan talat om för oss exakt vad blandningen innehåller (jag har tjuvkikat i häftet, förlåt!), och eftersom den innehöll så lite te att det bara räckte till en kopp blir det  lite kortare än vanligt. Jag hoppas att ni, kära läsare, kan förlåta mig för det. Dessutom vet vi ju redan vad undertecknad tycker om dagens två smaker.

Doften av det torra teet är oväntat svag. Både Earl Grey och lapsang brukar ha ganska påtagliga, om inte påträngande, dofter, så jag hade väntat mig något klart kraftigare. Även det bryggda teet luktar rätt svagt, men så fort vätskan träffar tungan känner jag mig som hemma. Det smakar annorlunda än mitt vanliga Earl eller lapsang, liksom rundare, men ändå bekant. Det är friskt utan att vara särskilt fruktigt alls, med en tydlig beska, precis som jarlen brukar smaka, men också med något dimmigt, rökigt i botten som ger smaken lite mer komplexitet. Jag skulle säga att namnet på teet är väl valt. Krutigt är precis vad det smakar. Som om en bryggt te på lukten av gamla ettöressmällare. Jag gillar. Men det var det väl egentligen aldrig någon tvekan om att jag skulle göra. Mitt smaksinne är alltför hårt inställt efter dessa smaker för att det skulle bli något annat än två tummar upp i dag. Dock ska sägas att den här blandningen har en klart mer krävande smak än de teer jag vanligtvis dricker. Det är varken något positivt eller negativt, utan något som gör att det är ett te jag skulle bruka annorlunda. Lite som skillnaden mellan ett gott öl och en god whisky. Det senare är inte "bättre" per definition än det förra, men en dricker det inte till maten precis. Snarare något en kommer hem och njuter för dess egen skull en lugn stund innan dagen är till ända. Ungefär som jag har gjort nu.

10 december - Blåbär

Åter till rooibos i dag, nu smaksatt, uppenbarligen, med blåbär. Ingen risk att vi överbrygger eller tar för hett vatten eller nåt sånt med andra ord.

Blint intryck
Doften av det torra rooibosen innehåller definitivt blåbär, men också något annat jag inte kan sätta fingret på. Det är bekant, men vad det är undgår mig helt för stunden. Doften som helhet är söt och liksom torrfuktig, om det nu säger folk något. Väl bryggt är doften för ovanlighetens skull nästan identisk faktiskt. Vattnet gör att den blir lite mindre skarp och inte sätter sig i näsan på samma sätt som den torra doften, men annars är det en förvånansvärt konsekvent doft som presenteras i dag. Jag kan fortfarande inte komma på vad mer det skulle vara än blåbär dock.

Smaken följer också doften rätt bra. Det smakar lätt av blåbär. Inte så att det smakar blåbärssoppa (kreatörerna tycker att en ska ta med sig detta när en åker Vasaloppet), mer bara en trevlig hint av bär, något fruktigt. Och till skillnad från ett par tidigare teer i kalendern är det inte den där vederstyggliga artificiella hubba bubba-fruktigheten, utan det smakar faktiskt som om rooibosen fått ta smak av riktig frukt (eller bär, då). Men vad det där andra är kan jag inte för mitt liv komma på. Kanske någon form av citrus, men den gissningen beror nog lika mycket på min erfarenhet av kalendern hittills som på någon faktiskt smak i just den här blandningen. Vi kokar helt enkelt mer vatten, och så tar vi en titt i facit.

Innehåll
Rooibos, blåklint och blåbärsarom. Brygg vid 100 grader.

Ja, någon citrus var det ju inte tal om, utan det var helt enkelt rooibos, blåbärsarom och blåklint (jag lade märke till blomblad när jag hällde upp det i tesilen, men brydde mig inte så noga om det då mina tidigare erfarenheter är att enstaka blomblad inte gör så mycket för helten av smaken), så jag måste väl ha inbillat mig helt enkelt. Hur som helst brygger vi den andra koppen lite hårdare. Mer rooibos i silen och på med vattnet snabbare så det inte hinner svalna det minsta innan rooibosen börjar dra.

Här måste jag stanna upp en stund och beundra färgen på den här drycken. Det är en underbar roströd färg som nästan lyser och verkligen bidrar till att få drycken att verka lockande.

Smaken, hårdare bryggd, är klarare, det är lite dämpade blåbär och nästan ingen smak av rooibosen i sig (i vad mån jag nu redan skulle
ha lärt mig känna igen smaken av rooibos). Ju mer det svalnar desto mer framträder också bärsmaken. Tyvärr, i mitt fall, är det inte till dryckens fördel. Halvvägs genom andra koppen (och kom ihåg, mina koppar är inte särskilt stora) börjar jag känna mig mätt på blåbär, drycken börjar kännas klafsig, och jag vet inte riktigt om jag egentligen ids dricka upp. Synd på så rara ärtor, för grundpremissen var det inget fel på, och till en början var drycken ganska så tilltalande, men jag tror nog personligen att just den där citrusen jag inbillade mig hade kunnat rädda det hela för mig. Någon syrlighet som kontrade bärsmasket skulle nog ge det hela en mer balanserad smak.

Som sista not kan sägas att längst ned i koppen smakade det verkligen blåbärssoppa, vilket i sig faktisk är gott.

9 december - Bettan

Mer tuggummi. Hurra. Sluta.Vill jag ha tuggummi går jag och köper tuggummi, inte te för bövelen!

Blint intryck

Nåja, det hade i alla fall en rätt trevlig färg.

Det torra teet fullkomligt stinker av fruktgodis. Och då menar jag inte torkad frukt, utan godis med "frukt"-smak. Precis som för några dagar sedan, fast ännu värre. Något te känner jag inte av över huvud taget. Detta gjorde mig så uppgiven och upprörd att jag råkade hälla på alldeles för mycket vatten i den första koppen, så vi får väl se hur det här går.

Som väntat smakar det svagt och utspätt, mest lite beskt vatten. Dock inte alls mycket av det där fruktgodiset, så kanske kommer det inte vara så illa när jag ger det ett nytt försök.

Innehåll
Grönt te, rödbetor, ringblomsblad och apelsinskal, samt naturlig arom. Brygg vid 80 grader.

Det där "naturlig arom" som återkommer då och då gör mig lite orolig. Vadå för arom liksom? Tvivelsutan är det den som stinker tuggummi.

Hur som helst tog jag avsevärt mindre vatten till den andra koppen, för att vara säker på att jag inte späder ut smaken för mycket. Resultatet är en klart tydligare smak, men, glädjande nog, fortfarande inte den där vidriga fruktgodissmaken som jag väntade mig efter luktprovet. Mindre glädjande är att den smak som är, är totalt meningslös. Det smakar lite lätt "te", vagt. Längst bak är det lite beskt, längst fram är det rätt friskt, vilket så klart är trevligt, men det kräver för mycket ansträngning att alls förnimma någon smak för att det ska ge en någon som helst positiv upplevelse. Det är varken ett te som piggar opp eller ett te att slappna av med. Det är bara te, men inte ett särskilt kul sådant. Det enda jag får ut av att dricka det är att det är en varm dryck, vilket är trevligt efter en lång dag på jobbet och cykelturen hem genom mörkret, men får jag välja ska ju den varma drycken också smaka något tillfredsställande. Så nu tänker jag gå och göra mina kvällsmackor och till dem dricka en balja av den gode jarlen.

8 december - Blanc

Idag är det dags för något mycket spännande, nämligen månadens första rena te som inte är smaksatt på något vis. Dessutom är det så kallat vitt te, något jag faktiskt mig veterligen aldrig har druckit förut.

Vitt te (kinesiska: 白茶; pinyin: báichá), även kallat kejsarte, görs av unga och håriga bladknoppar. Det bereds på snarlikt sätt som grönt te,^[1] men det vita teet ångas eller steks inte efter skörd utan torkas direkt. (Wikipedia)

Det är alltså fråga om mycket "finare" te än de ganska hårt smaksatta varianter vi druckit hittills, och doften av det torra teet är också enklare än tidigare. Inga söta frukter eller stickande kryddor, utan bara torkade teblad. Så fort jag hällt på vattnet luktar det dock majs. Majskolv rent av. Sött, och lite flottigt, som när en äter majskolv med smör på. Smaken ger samma intryck, majskolv med smör på, men lite spetsigare och inte fullt så flottigt naturligtvis.

När teet svalnat lite och mina smaklökar vant sig kommer även den milda beskan från teet fram och komplicerar smaken en smula. Gör den bättre också, för hur gott majskolv med smör på än är vill jag nog inte dricka en hel kopp av det. En intressant bekantskap, och trevligt att det inte bara var apelsin, aprikos, kanel, äpple och julkryddor i hela kalendern, bara för att vi närmar oss jul.


Idag är det ingen ide att orda så mycket om innehållet. Det är vitt te. Inga tillsatser. Tyvärr ges ingen information om exakt provins eller kvalitet som vissa läsare kanske kunde vara intresserade av.

Till den andra koppen tog jag ungefär lika mycket te som den första. Anvisningarna säger 1-2 msk per tvådeciliter vatten. Skulle en ta hela två matskedar, vilket var exakt så mycket som fanns i påsen skulle nog teet bli väldigt beskt, och inte särskilt gott att dricka. Jag tog ungefär hälften per kopp (och min kopp rymmer som vi tidigare nämnt nånstans kring just två deciliter vatten), och ändå blev den andra koppen avsevärt beskare (troligtvis för att det läckt ut en del partiklar som legat och dragit i botten medan jag drack). Majskolvssmaken finns där, men den typiska tebeskan är mycket kraftigare, och jag är inte säker på att jag gillar det. Teet är inte alls oaptitligt, men jag föredrog när beskan mera smög fram som en eftersmak, snarare än att vara huvudattraktion.

Den myckna smaken av teet är också intressant av andra skäl. När jag tidigare har prövat finare (det vill säga rena) teer, har jag mest erfarit att de verkar vara svagare i smaken än de vanliga smaksatta jag brukar dricka (jag har sett det förklaras med att smaksatta teer som Earl Grey och liknande är tänkta att tåla att en har mjölk och socker eller honung i dem, så smaken måste vara kraftig för att inte helt dränkas av dessa tillsatser, medan finare teer är tänkta att drickas utan tillsatser, och därför kan ha mindre smak utan att lida av det). Ofta har jag haft svårt att känna så värst mycket mer än just den typiska beskan, och inget mer, men här fanns det en hel del att smaka på.

Häftet föreslår att en ska dricka det här till "goda frukter och bär." Det är ju tur att de specificerar att en inte ska dricka det till äcklig frukt. Annars hade jag kanske gått till Hemköp och bett om ett ruttet äpple och en möglig apelsin till mitt te! Skämt åsido kan det mycket väl fungera. Teet har en ganska rund och ren smak som jag kan tänka mig kontrasterar bra mot söt, och tänker jag mig, syrlig frukt (goda frukter innehåller alltid syrlighet också). I vilket fall som helst var det här en upplyftande smakupplevelse efter de senaste två dagarnas besvikelser. Mer vitt te åt folket!

7 december - Pomander

De gillar verkligen citrus och julkryddor, kreatörerna. Nu är det rooibos smaksatt med apelsin och nejlika enligt texten på påsen.

Blint intryck
Doften är omisskänlig, har du någonsin satt en apelsin full med kryddnejlika så vet du hur det här luktar. Och det luktar starkt, så fort påsen öppnats slår doften emot en. Citrus först, sedan den lite sötare och torrare doften av kryddnejlikan.

Det bryggda teet luktar också kraftigt av apelsin och kryddnejlika, och under dem båda den speciella doften av rooibos. Smaken däremot är helt anonym. Apelsinen och kryddnejlikan finns där, men det är svårt att veta om det är för att en känner doften när en dricker, eller för att de faktiskt känns i smaklökarna. Överlag har drycken en subtilt flottig karaktär, och smakar mestadels rooibos. Typisk rooibos. Just den sort jag aldrig har gillat. Det är inte en fullkomligt meningslös smak, som i går, men det är inget jag skulle söka upp med flit.


Innehåll
Rooibos, apelsinskal, nejlikor, samt naturlig arom. Brygg vid 100 grader.

Något som gör det hela lite intressant är att jag några gånger tidigare varit rätt försiktig med den första koppen, för att det är lättare att justera dosen om en har mer kvar till den andra koppen. Eftersom rooiboset i sig är väldigt finfördelat rymdes det rätt mycket i påsen, och jag tog ganska exakt så mycket som informationshäftet föreslog, 1-1,5 tsk per 2 dl vatten. Och ändå fick jag knappt ut någon smak ur det. Till den andra koppen fanns det ändå närmare en matsked torrvara kvar. Kanske lät jag det inte dra tillräckligt länge, så vi försöker öka på tiden också, och ser vad som händer.

Den starkare dosen gav viss effekt, men inte alls så mycket som jag hade hoppats. Drycken smakar mer, men fortfarande inte så som doften fick mig att förvänta mig. Det flottiga finns kvar, och längst bak finns något lite skarpt som river (inte oskönt) längst bak i gomen, men det smakar inte precis julapelsin, som en väl kunde förvänta sig. Istället är det flottet, som i längden börjar kännas som tvål, som är den dominerande smaken. Och vad det är för "naturlig arom" de tillsatt är det nog ingen som vet. En riktig besvikelse idag alltså.

Några ord om mina referensramar

Dagens tesmak i kalendern leder mig till att vilja lägga ut texten lite om vad jag letar efter i teer, för er som undrar exakt vad mina referensramar egentligen är när jag bedömer teer här i bloggen.
De teer jag vanligtvis har hemma är Earl Grey (ett ekologiskt och rättvisemärkt sådant som säljs av Tehörnan här i Uppsala), ett långbladigt Assam (också från Tehörnan), samt Lapsang souchong (oftast också från Tehörnan, men där varierar det med min plånbok). Alla teerna dricker jag oftast med en skvätt mjölk. Jag tycker det smakar bäst så. Teerna här i bloggen dricker jag naturligtvis utan mjölk.

Earl Grey är standardteet, det som alltid passar oavsett tillfälle. Bergamottsmaken gör det friskt, samtidigt som teet får andas. Perfekt bryggt med lagom mycket mjölk som ger lite kropp åt drycken är det en sensuell upplevelse som fyller upp kroppen med en varm känsla av behag och balans och återställer sinnena efter en lång dag, eller väcker dem till liv inför den. Eller bara som törstsläckare tillsammans med mackor eller sötare fika.

Assam har jag som frukostte (liksom Sparris kommenterade på här för några inlägg sedan), efter att ha lärt mig att English Breakfast (som var mitt tidigare frukostte) är gjort just på en blandning av Assam-teer och insett att ett rent Assam inte blir lika beskt. Det är ett kraftfullt te som har en stor och rund smak som passar utmärkt när en måste vakna till, och dessutom behöver något som går att brygga innan en riktigt har vaknat, och kanske exempelvis doserar lite fel, eller låter det dra för länge. I alla fall den sort jag köper klarar att en handskas relativt ovarsamt med det.

Lapsang souchong var det en annan vän som fick mig att dricka i större mängder. Det är ett rökt te som jag har hört beskrivas med saker som "det luktar skinka", och "svettig sadel och äldre herre". Smaken är hur som helst stark, rökig (föga förvånande) och har mycket kropp. Jag brukar tycka om att ta en kopp Lapsang med honung i särskilt när jag har ont i halsen. Teets myckna kropp liksom masserar det svullna, samtidigt som sötman från honungen lenar det ömma.

Gemensamt för alla dessa teer är att de är tämligen fylliga i smaken och känslan i munnen. Jag har alls inget emot stramare eller lättare smaker, men det här är ändå mina grundpreferenser, och de kommer naturligtvis färga mina omdömen om de teer vi provar den här månaden. Så det kan vara bra att ha i åtanke när ni läser bloggen.

Överlag ska te vara hett (såvida det inte är iste, som ska vara kallt, allt däremellan blir bara jolmigt), det är en del av upplevelsen och bidrar stort till den sensuella aspekten av tedrickandet. Och smaken och känslan av att dricka det ska sprida sig ut i kroppen och ta den i besittning med just det teets unika känsla av välbehag (och ibland rent av lust), vare sig det är Earl Greys enkla citrusfräschör eller Lapsangets mer påträngande rökighet. Kan ett te inte göra det, som Skymning i dag, är det enligt min mening inget att ha. Jag är dock beredd att revidera den ståndpunkten om något av de kommande arton teerna skulle motbevisa mig.

6 december - Skymning

Teskaparna får ursäkta att jag dricker skymning i dagsljus. När en för en gångs skull har tid att göra sitt tebloggande mitt på dagen gäller det att ta tillfället i akt.

Blint intryck
Idag är det dags för grönt igen, med smak av aprikos och persika enligt texten på påsen. Doften av det torra teet är den typiska frukttelukten. Det vill säga Hubba bubba. Visserligen inte så artificiell som den brukar vara när en köpt billigare saker (tänk Lipton och dylikt krafs), men det bådar inte gott alls.

Jag glömde fota första koppen. Bilderna här är från andra koppen.

Första koppen bryggde jag väldigt försiktigt, vilket märks på smaken. Den är tam, lite sträv och gräsig med en lätt och trivsam tebeska som kommer allra sist, men mest bara svag. Doften av Hubba bubba-frukterna finns där, men det är inget en märker om en inte letar efter dem aktivt. När teet svalnat kommer fruktsmakerna fram lite mer, men antagligen inte i närheten av så mycket som är tänkt. Den dominerande smaken är fortfarande bara av uppblötta växtfibrer, Förhoppningsvis är det här ännu ett tillfälle då jag har misslyckats med bryggningen, så vi häller i oss de här två deciliterna lite snabbt så vi kan gå på nästa kopp tycker jag.

I vanliga fall är bilderna alltid från första koppen.

Innehåll
Grönt te samt naturlig arom från persika och aprikos. Brygg vid 80-85 grader.

Till den andra koppen tog jag mer te (det som var kvar i påsen helt enkelt, liksom tidigare tog jag ungefär en tredjedel av innehållet till första koppen), hetare och mindre vatten, och lät det hela dra något längre än tidigare. Lukten från det färdiga teet är dock alltjämt tämligen klen. Drar en in riktigt djupt finns längst där nere lukten av såna där sockeröverdragna persikogelégodisar som finns bland lösviktsgodiset ibland. Hurra.

Smaken blev dock inte mycket bättre. Den största effekten av att öka på koncentrationen av smaker var att tebeskan blev starkare, utan att för den skulle få fram mer av fruktsmakerna. Och även om så hade skett har jag ärligt talat aldrig förstått varför en skulle vilja dricka ett te som smakar tuggummi. Är det inte bättre då att gå och köpa ett paket Hubba bubba? Dem kan en ju dessutom blåsa bubblor med. Skulle jag göra något dylikt med teet skulle det enda resultatet vara kortslutning i mitt obscent dyra tangentbord. (Seriöst, mitt tangentbord var perverst dyrt när det var nytt. Jag köpte det begagnat och betalade ändå lika mycket som för en snygg skjorta.) Det här så kallade teet ger mig ingenting. Skymning var just ordet.

5 december - Mintkyss

Idag är det dags för örtte, det vill säga inget te alls, utan en blandning av olika smakrika växtdelar och essenser eller dylikt. Namnet säger väl en del om hur det kommer att smaka, så låt oss inte förhala längre, utan hoppa rakt på första koppen.

Blint intryck
Doften av det torra godset är så klart ren mint, det påminner om polkagrisar och ako-kola. När en häller på vattnet är det som att transporteras bakåt i tiden. Det luktar barndom. Det verkar som det här kommer vara själva sinnebilden av örtte. Det en drack när en var förkyld exempelvis. Efter att det har dragit en stund tycker jag mig känna någon sorts citrusdoft bakom minten.

Smaken är inte särskilt stark, men jag bryggde väldigt försiktigt, bränd av min erfarenhet från i går, och upplevelsen sitter nästan mer i dofterna som kryper in i näsborrarna när en dricker än i själva smaken på tungan. Det är tämligen sött och rätt så uppfriskande, men inte stramt eller spetsigt, utan i slutet av smaken, längst bak i munnen, kommer en oväntad rondör, nästan omärklig, men ändå tillräcklig för att ge drycken såpass mycket kropp att det inte bara är hett vatten och mintångor en inmundigar.

I korta ordalag är det här inget konstigt. Ett typiskt örtte, baserat på någon form av mintsmak. Skulle antagligen passa utmärkt med en gnutta honung. Den andra koppen ska vi pröva att brygga lite modigare.


Innehåll
Pepparmint (70%), citrongräs, melissa samt stevia rebaudiana. Brygg vid 100 grader.

Den andra koppen bryggde jag mycket starkare. Råden säger att en ska ta 1-2 matskedar per 2 deciliter vatten. Det är alltså enorma mängder torrvara jämfört med vad jag är van vid. Nu fanns det inte fullt så mycket kvar i påsen efter första koppen, men gott och väl dubbelt så mycket som jag använde till den, och att öka på dosen gjorde rejäl skillnad. Den där rondören som en tidigare bara anade längst bak, sist i smaken, kommer nu fram ännu mer. Det är sötman, som jag gissar kommer från stevian (en växt som enligt wikipedia har använts som sötningsmedel och sötsak i Brasilien och Paraguay i 1 500 år), som gör sig än mer påmind och rundar av pepparminten, som annars nog skulle göra drycken rätt skarp i smaken.

Sättet smaken avrundas på gör också att en inte får den där riktiga mintskjutsen som drar genom näsan och luftvägarna (typ som när en luktar på en tub tandkräm), utan en lite mer dämpad effekt, som dock i längden är mer njutbar skulle jag säga. Det här är det perfekta teet att dricka när en är förkyld. Det är milt och snällt mot trasiga halsar, men ändå kraftfullt i nog i smaken att upplevas av någon med nedsatt smakförmåga och tränger också in i luftvägarna på ett behagligt sätt utan att begå våld på slemhinnorna. Smaken är lenande, en mjukare sötma än vad en får av vanligt socker. Mer som honung, men också med en svagt flottig biton. Honung är för övrigt något jag tror en kan tillsätta om en vill ha sin örtbryggd ännu lite sötare, och kanske särskilt om en till exempel är lite krasslig i halsen och behöver något som lenar ännu mer.

Jag dras mellan två impulser nu. Att dricka snabbt så jag snabbt får njuta mer av en smak jag faktiskt inte känt sedan jag var barn, eller att dricka långsamt så jag får njuta av den lite längre. Det är svårt att hålla mot.

Koppen är tom nu. Jag slök innehållet under njutningsfulla små ljud. Nästan lika bra som en kopp av den gode jarlen. Nästan.

4 december - Törnrosa

Blint intryck

Tillbaka till det svarta teet i dag. Doften av det torra teet är len och påminner om blomdoft (namnet lär ha gett upphov till dylika associationer redan i förväg), men om en drar in tillräckligt hårt blir den mer påträngande, ungefär som blommor också tenderar att bli. Jag brukar inte vara mycket för blommiga teer normalt, så det här ska bli intressant att smaka på. Doften efter att ha hällt över vattnet försvann nästan helt, men det ska enligt häftet dra rätt länge (fem minuter), så det ger sig nog efter en stund.

Första smaken är sträv, torr, och besk. På gränsen till att ha dragit för länge eller att ha bryggt teet för hett (hur en nu gör det med ett te som ska bryggas vid hundra grader). Inte särskilt tilltalande alls om en ska vara uppriktig (och det är ju hela syftet med det här projektet). Allra längst bak, när teet har svalnat betänkligt, ligger det en lätt blommig smak, men uppriktigt sagt (återigen) påminner den mer om doften av sköljmedel än något annat. Förhoppningsvis var det bara jag som klantade mig med bryggningen på något vis, så vi sätter på mer vatten och ger det ett andra försök.

Innehåll
Svart te, rosente, fläderbär, kanelbitar, ingefära, blåklint och rosenblad. Brygg vid 100 grader.

Till den andra koppen tar vi mindre te (jag tog alltså något mer än hälften av påsen till första koppen), mer vatten, och låter det dra lite kortare tid. Redan doften efter att ha hällt på vattnet verkar bättre, och kanelen som kreatörerna verkar så förtjusta i går nu att urskilja på riktigt. Smaken på de första sipparna är alltjämt ganska platt, i brist på bättre uttryck. Kort, skulle också kunna beskriva den.

Efter en stund, när teet svalnat och jag smakat in mig på det, känns kanelkryddningen igen bättre. Till skillnad från de tidigare kanelteerna tar den dock inte överhanden över teet på samma sätt. Möjligen för att de övriga ingredienserna inte bidrar med lika mycket sötma. När drycken svalnat en smula är den faktiskt riktigt god, så vi kan sluta oss till att den där första koppen helt enkelt var misslyckad. Rätt bryggd är det här någon sorts uppfriskande kaneldryck och en mycket trevlig bekantskap. De blommigare ingredienserna är inget jag kan urskilja specifikt, men det skulle inte förvåna mig om de tjänar till att runda av smaken av kanel, som annars blir rätt skarp om den får fritt spelrum.

De sista klunkarna av teet börjar smaken måhända kännas en smula fadd. Liksom urlakad och lite trött och den överdrivna beskan verkar komma tillbaka. Troligtvis för att det läckt ut lite partiklar i vattnet som legat och okynnesdragit i botten av koppen medan jag druckit. Frånsett det var det här riktigt gott, och ett bevis på att det verkligen spelar roll hur en brygger sitt te. I den första koppen hade jag för mycket te, och lät det dra för länge, så att smaken av själva teet blev på tok för besk och därmed slog ut alla andra ingredienser. Kreatörerna föreslår i sitt häfte att en ska sätta på ugnen och göra scones "med extra all" till detta te. Det kan en ju säkert göra om en är en instagramhipster som inte gör annat än att pyssla om dagarna (eller kanske på en ledig dag, när en inte har slitit i sitt anletes svett i åtta timmar först och faktiskt har tid och ork till sånt). Själv nöjer jag mig med att känna mig uppvärmd och uppiggad, och att ha blivit påmind om hur känsligt te kan vara för hur det bryggs.

3 december - Limefära

Idag är det dags för rött "te", det vill säga rooibos, något jag liksom grönt te aldrig brukar dricka. Jag har vad jag kan minnas bara prövat det en gång, då i form av en avart av Earl Grey, naturligtvis kallas Earl Red, som jag inte alls gillade. Inte så konstigt dock, då jag egentligen bara ville ha den gode jarlen och inte något rött substitut.

Blint intryck
Idag har ingredienserna skrivits på påsen med teet i, så vi vet redan (om nu inte namnet var nog med ledtråd) att det är rooibos smaksatt med lime och ingefära, vanligtvis en utmärkt smakkombination rent allmänt. Doften är som väntat stark och skarp, som sig bör när det är ingefära inblandad. Teet färgar vattnet snabbt, men doften mjuknar när det bryggs.

Smaken på första koppen förvånar mig. Jag kan inte alls urskilja något av limen och ingefäran, utan känner bara igen det lilla jag minns av hur rooibos smakar. Det kan kanske bero på att jag inte har någon större erfarenhet av att dricka rooibos, vilket skulle kunna göra det svårt att skilja på smakerna. Det jag känner är hur som helst en rätt torr smak, lite träig, med en förvånansvärt nog lätt flottig eller smörig eftersmak. Efter ett par klunkar, och när drycken svalnat lite, kan jag känna ett lätt styng av ingefära längst bak i gomen. Det friskar opp, men borde, tycker jag, ha varit än tydligare för att ge någon sorts karaktär till smaken.

Vi sätter på mer vatten till en andra kopp, och under tiden tar vi en titt på vad kreatörerna har att säga.

Innehåll
Rooibos, ingefära och citrongräs. Brygg vid 100 grader.

Jaha, det var citrongräs, och inte lime? Som pedant måste jag ju då påpeka att det så klart borde heta "lemofära", eller nåt. Nå, det är en trivial detalj i sammanhanget. Det smakar ju likadant oavsett vad de kallar det (säger vi, för sakens skull).

Den andra koppen luktar skarpare än den första. Kanske fick jag med mer av citrongräs och ingefära i laddningen. Kanske är det för att jag bryggde det en gnutta svalare den här gången (den första koppen hällde jag på direkt när vattnet kokade. Nu tog det en minut då vattnet hann svalna innan jag slog i koppen). Även smaken är mer framträdande. De tillsatta smakerna är fortfarande rätt subtila, för att uttrycka sig diplomatiskt, men det är klart mer framträdande än i den första koppen jag bryggde. Särskilt ingefärskicken längst bak i svalget märks mer. Jag är dock inte helt säker på om det är för att jag lyckades bättre med bryggningen eller för att mitt svalg har blivit känsligare efter att ha druckit en hel kopp redan.

Det här var ett fascinerande "te". Jag har länge sett ned på rooibos, mest för att folk kallar det te när det inte är te, och jag tycker tydligen det är kul att kokettera med sådant pedanteri, men det här var faktiskt inte helt oävet. Ju mer jag dricker av det, desto mer kommer ingefärsmaken fram. Nu, halvvägs genom den andra koppen, är smaken som helhet såpass skarp (kraftig är fel ord) att jag faktiskt måste sakta ned mitt drickande lite. Jag är van att kunna mer eller mindre bälga i mig mina vanliga teer när de har svalnat lite, men här tar smaken över och kräver min uppmärksamhet på ett mycket tilltalande sätt. Även en rätt liten kopp (den jag använder skulle jag uppskatta till knappt tre deciliter) räcker därmed ganska länge. Särskilt som det ska bryggas direkt vid kokning och därmed tar en god stund på sig att svalna.

Jag hade här, innan jag kom så långt i den andra koppen, skrivit ett sista stycke som mer eller mindre avfärdade Limefära eftersom det inte levde upp till de förväntningar jag byggt upp baserat på doften, men jag får nu revidera de tankarna en smula. Jag är positivt överraskad, och glad att jag tog mig tid att smaka av även den andra koppen ordentligt, för nu känner jag ingefäran ordentligt. Den sparkar till längst bak i svalget, samtidigt som botten i smaken är den lite träiga och sträva smaken av rooibos. En nog så trevlig kombination. Kul!

2 december - Knäck i kolan

Idag var det dags för grönt te, något jag aldrig har hemma själv eftersom jag aldrig har druckit ett som jag tyckte var värt att ha hemma. Dock har jag lärt mig att grönt te ska bryggas avsevärt svalare än svart te för att inte förstöra smaken. Jag har ingen sån där flärdfull vattenkokare med ställbar termostat, och heller ingen för ändamålet avsedd dopptermometer. Men jag har en stektermometer!

Blint intryck
Doften på det torra teet var inte direkt kraftig, men djup, den trängde in i näsan på ett sätt som nästan fick mig att rygga tillbaka. Det doftade bekant, men jag kan inte sätta fingret på vad. Jag vill tro att namnet ger någon sorts ledtråd, men jag kan inte komma på något julgodis eller dylikt som smakar som det här teet doftar.

Idag bestämde jag mig för att brygga lite försiktigare, så jag tog bara halva påsens innehåll och bryggde en första kopp på. Teet färgar inte vattnet särskilt mycket, och smaken var rätt tam vid de första klunkarna. Jag var nästan rädd att jag misslyckats med bryggningen, men efter ungefär halva koppen, när vattnet svalnat ytterligare, kommer en del tesmak fram. Trots den starka doften av smaksättningen är det en ren smak av växtdekokt, det vill säga te, som dominerar. Den är lätt söt, med en len beska som jag tänker mig passar utmärkt efter maten i trevligt sällskap.

Vi gör en kopp till och ser vad som händer då. Under tiden tar vi en titt på innehållet.

Innehåll
Grönt te, apelsinskal, kanel, äppelbitar, hibiskus, nypon, mandelbitar och nejlikor, samt naturlig arom. Brygg vid 80-85 grader.

I stort sett samma ingredienser som i går alltså, men vilken skillnad tesorten gjorde! Det svarta Stjärnfall smakade äppelkaka, och kunde, om upphovspersonerna ursäktar, vara framställt helt utan te egentligen, medan det här låter smaken av växter komma fram mycket mer. Min egen vanligaste kritik mot grönt te förr om åren var just att det bara smakade hö, men nu börjar jag känna en viss njutning i det. Även svart te är ju bara dekokt på växtdelar, så det är liksom inget konstigt i att det smakar som om en lagt ett gräs i blöt.

Min andra kopp blev klart bättre. Jag bryggde det lite hetare, så den övre änden av det uppgivna spannet är helt klart att rekommendera. Då kom mer av fruktsmakerna fram, men fortfarande utan att ta över helt från själva teet, som tar avsevärt mer plats här än i går. Jämfört med gårdagen kommer även mer av det skarpa i kanelsmaken fram.

Bryggtemperaturen på det här teet gör att det är precis lagom att börja sörpla så fort det bryggt färdigt utan att en får blåsor på tungan, så det är inget en sitter med särskilt länge innan det är antingen uppdrucket eller kallnat, utan direkt på det bara, så du hinner få både smakupplevelsen och den värmande känslan. Gärna i en fåtölj med fötterna i ett par varma sockar.

Tillägg
Så här en kvart eller så senare sitter jag och önskar att jag hade mer av Knäck i kolan. Det måste väl vara ett gott omdöme?

Alltså, vadå 24 teer?

Det finns något som heter Teadventskalendern. De sätter samman 24 olika teer och levererar dem i en snygg förpackning lagom till advent (okej, jag har suttit och hållit på min i över en månad nu) så att en kan värma sig i vintermörkret med ett nytt te hela vägen fram till julafton.

Jag tyckte det lät som en fantastiskt idé när jag först fick höra talas om det, så jag köpte ett exemplar. Vidare tyckte jag det verkade som en fantastisk idé att skriva om teerna, helt enkelt beskriva smaken och ge ett (synnerligen amatörmässigt) utlåtande om deras respektive kvaliteter. Så det gör jag här. Jag är sannerligen ingen expert. Jag dricker visserligen kopiösa mängder te, men håller mig oftast till två eller tre tesorter, och de är i sig rätt lika i typ. Svarta teer med kraftig smaksättning som tål att en brygger dem hårt och förorenar dem med både mjölk och honung utan att för den skull ta kol på deras smak. Jag tänker förstås inte låta det hindra mig. Alla kan ha en åsikt om något de upplever, bara det att vissa kommer kunna uttrycka den exaktare än andra för att de har större referensramar.

Månadens första inlägg är redan uppe, där kan du läsa vad jag tyckte om te nummer ett. Formatet på det inlägget är nog ungefär som jag kommer göra i fortsättningen. Först några korta rader om mitt första intryck av teet, sedan information om vad teet faktiskt innehåller hämtad från informationshäftet som följer med kalendern (jag ska försöka att inte tjuvkika i häftet, så mitt första intryck inte färgas av den kunskapen), och till sist en längre utläggning om vad jag tycker passar till och huruvida det är något jag tycker är värt att ha i sitt teskåp.

Så gör dig en kopp du med, slå dig ned och läs, så hoppas jag att vi med gemensamma krafter ska ta oss ända i mål, på självaste julafton.

1 december - Stjärnfall

Blint smakintryck
Ett svart te till synes (smakes?) smaksatt med äpple och kanel. Rätt frisk smak, men inget en vill dricka en riktig kopp (0,5 l) av egentligen. Vid det laget är ens smaklökar nog rätt mättade. Smaken påminner mest om mjuk äppelkaka, och själva tesmaken är väl dold bakom frukt och kryddor.

Innehåll (enligt det medföljande häftet):
Svart te, apelsinskal, kanel, äppelskal, hibiskus, nyponskal, mandelbitar och nejlikor, samt naturlig arom.

Apelsin och nypon kan jag inte påstå att jag direkt kände något av, utan det var bara äppelkaka för hela slanten. Förvisso godare sådan än den typ av äpple och kanel-te en kan köpa i mataffären som brukar vara på tok för sötsliskigt för att duga till något alls. Det här var gott, nästan uppfriskande som god saft, men inget jag vill dricka mer än ett par klunkar av, och inget jag skulle vilja ha i mitt teskåp på permanent basis.

Häftet tipsar om att det skulle vara ett bra frukostte, vilket jag inte alls förstår. Smaken är för söt för att göra sig till frukost, eller till mat över huvud taget, utan det här dricker en hellre rent som det är (definitivt utan mjölk eller socker/honung) som någon form av flytande snacks. Möjligtvis kan det passa till efterrätten, men det smakar så starkt av kaka att några tilltugg nästan blir onödiga. Jag tenderar att brygga mitt te väldigt starkt och använde hela påsen, men en kan antagligen brygga det lite mildare också. Måhända tar inte de sötare smakerna över lika mycket då. Antagligen skulle det även fungera rätt så bra att göra iste av också, med tanke på hur mycket frukt det är i. Frågan är bara vad som händer med kanelsmaken då.