Blint intryck
Idag har ingredienserna skrivits på påsen med teet i, så vi vet redan (om nu inte namnet var nog med ledtråd) att det är rooibos smaksatt med lime och ingefära, vanligtvis en utmärkt smakkombination rent allmänt. Doften är som väntat stark och skarp, som sig bör när det är ingefära inblandad. Teet färgar vattnet snabbt, men doften mjuknar när det bryggs.
Smaken på första koppen förvånar mig. Jag kan inte alls urskilja något av limen och ingefäran, utan känner bara igen det lilla jag minns av hur rooibos smakar. Det kan kanske bero på att jag inte har någon större erfarenhet av att dricka rooibos, vilket skulle kunna göra det svårt att skilja på smakerna. Det jag känner är hur som helst en rätt torr smak, lite träig, med en förvånansvärt nog lätt flottig eller smörig eftersmak. Efter ett par klunkar, och när drycken svalnat lite, kan jag känna ett lätt styng av ingefära längst bak i gomen. Det friskar opp, men borde, tycker jag, ha varit än tydligare för att ge någon sorts karaktär till smaken.Vi sätter på mer vatten till en andra kopp, och under tiden tar vi en titt på vad kreatörerna har att säga.
Innehåll
Rooibos, ingefära och citrongräs. Brygg vid 100 grader.
Jaha, det var citrongräs, och inte lime? Som pedant måste jag ju då påpeka att det så klart borde heta "lemofära", eller nåt. Nå, det är en trivial detalj i sammanhanget. Det smakar ju likadant oavsett vad de kallar det (säger vi, för sakens skull).
Den andra koppen luktar skarpare än den första. Kanske fick jag med mer av citrongräs och ingefära i laddningen. Kanske är det för att jag bryggde det en gnutta svalare den här gången (den första koppen hällde jag på direkt när vattnet kokade. Nu tog det en minut då vattnet hann svalna innan jag slog i koppen). Även smaken är mer framträdande. De tillsatta smakerna är fortfarande rätt subtila, för att uttrycka sig diplomatiskt, men det är klart mer framträdande än i den första koppen jag bryggde. Särskilt ingefärskicken längst bak i svalget märks mer. Jag är dock inte helt säker på om det är för att jag lyckades bättre med bryggningen eller för att mitt svalg har blivit känsligare efter att ha druckit en hel kopp redan.
Det här var ett fascinerande "te". Jag har länge sett ned på rooibos, mest för att folk kallar det te när det inte är te, och jag tycker tydligen det är kul att kokettera med sådant pedanteri, men det här var faktiskt inte helt oävet. Ju mer jag dricker av det, desto mer kommer ingefärsmaken fram. Nu, halvvägs genom den andra koppen, är smaken som helhet såpass skarp (kraftig är fel ord) att jag faktiskt måste sakta ned mitt drickande lite. Jag är van att kunna mer eller mindre bälga i mig mina vanliga teer när de har svalnat lite, men här tar smaken över och kräver min uppmärksamhet på ett mycket tilltalande sätt. Även en rätt liten kopp (den jag använder skulle jag uppskatta till knappt tre deciliter) räcker därmed ganska länge. Särskilt som det ska bryggas direkt vid kokning och därmed tar en god stund på sig att svalna.Jag hade här, innan jag kom så långt i den andra koppen, skrivit ett sista stycke som mer eller mindre avfärdade Limefära eftersom det inte levde upp till de förväntningar jag byggt upp baserat på doften, men jag får nu revidera de tankarna en smula. Jag är positivt överraskad, och glad att jag tog mig tid att smaka av även den andra koppen ordentligt, för nu känner jag ingefäran ordentligt. Den sparkar till längst bak i svalget, samtidigt som botten i smaken är den lite träiga och sträva smaken av rooibos. En nog så trevlig kombination. Kul!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar