2 december - Knäck i kolan

Idag var det dags för grönt te, något jag aldrig har hemma själv eftersom jag aldrig har druckit ett som jag tyckte var värt att ha hemma. Dock har jag lärt mig att grönt te ska bryggas avsevärt svalare än svart te för att inte förstöra smaken. Jag har ingen sån där flärdfull vattenkokare med ställbar termostat, och heller ingen för ändamålet avsedd dopptermometer. Men jag har en stektermometer!

Blint intryck
Doften på det torra teet var inte direkt kraftig, men djup, den trängde in i näsan på ett sätt som nästan fick mig att rygga tillbaka. Det doftade bekant, men jag kan inte sätta fingret på vad. Jag vill tro att namnet ger någon sorts ledtråd, men jag kan inte komma på något julgodis eller dylikt som smakar som det här teet doftar.

Idag bestämde jag mig för att brygga lite försiktigare, så jag tog bara halva påsens innehåll och bryggde en första kopp på. Teet färgar inte vattnet särskilt mycket, och smaken var rätt tam vid de första klunkarna. Jag var nästan rädd att jag misslyckats med bryggningen, men efter ungefär halva koppen, när vattnet svalnat ytterligare, kommer en del tesmak fram. Trots den starka doften av smaksättningen är det en ren smak av växtdekokt, det vill säga te, som dominerar. Den är lätt söt, med en len beska som jag tänker mig passar utmärkt efter maten i trevligt sällskap.

Vi gör en kopp till och ser vad som händer då. Under tiden tar vi en titt på innehållet.

Innehåll
Grönt te, apelsinskal, kanel, äppelbitar, hibiskus, nypon, mandelbitar och nejlikor, samt naturlig arom. Brygg vid 80-85 grader.

I stort sett samma ingredienser som i går alltså, men vilken skillnad tesorten gjorde! Det svarta Stjärnfall smakade äppelkaka, och kunde, om upphovspersonerna ursäktar, vara framställt helt utan te egentligen, medan det här låter smaken av växter komma fram mycket mer. Min egen vanligaste kritik mot grönt te förr om åren var just att det bara smakade hö, men nu börjar jag känna en viss njutning i det. Även svart te är ju bara dekokt på växtdelar, så det är liksom inget konstigt i att det smakar som om en lagt ett gräs i blöt.

Min andra kopp blev klart bättre. Jag bryggde det lite hetare, så den övre änden av det uppgivna spannet är helt klart att rekommendera. Då kom mer av fruktsmakerna fram, men fortfarande utan att ta över helt från själva teet, som tar avsevärt mer plats här än i går. Jämfört med gårdagen kommer även mer av det skarpa i kanelsmaken fram.

Bryggtemperaturen på det här teet gör att det är precis lagom att börja sörpla så fort det bryggt färdigt utan att en får blåsor på tungan, så det är inget en sitter med särskilt länge innan det är antingen uppdrucket eller kallnat, utan direkt på det bara, så du hinner få både smakupplevelsen och den värmande känslan. Gärna i en fåtölj med fötterna i ett par varma sockar.

Tillägg
Så här en kvart eller så senare sitter jag och önskar att jag hade mer av Knäck i kolan. Det måste väl vara ett gott omdöme?